I've seen things you people wouldn't believe...

Spelbranschen är i ett rätt märkligt läge just nu.

Det har aldrig funnits så många spel, och budgetarna och studiorna har aldrig varit större. Samtidigt känns det som att en studio läggs ner nästan varje dag. Projekt skrotas och folk får gå, och de som blir kvar verkar tvingas göra spelen större, dyrare och mer riskabla för varje generation. Lite ironiskt faktiskt: branschen växer så det knakar, men själva industrin känns mindre och mindre.

Mitt i det här pågår den eviga diskussionen om fysisk media. Ena dagen är fysiska spel ”gammalt” och något vi snart ska lämna bakom oss, nästa dag får vi höra hur viktigt det fysiska fortfarande är. Och jag kan inte låta bli att tänka att Sony kanske skjuter sig lite i foten här, genom att ta stafettpinnen och leda revolutionen på att skrota fysisk media.

Titta bara på andrahandsmarknaden. Den verkar inte direkt dö, snarare tvärtom. Vinted växer och folk köper begagnade kläder. Vinyl, retrospel, gamla konsoler och samlarprylar säljer. Det finns ett ganska tydligt sug efter saker man faktiskt kan äga, och kanske är det där spelbranschen missar något.

Vi har blivit så fokuserade på att göra allt digitalt, smidigt och tillgängligt att vi ibland glömmer att det är rätt kul att ÄGA saker. En digital licens är praktisk. Men en fysisk kopia som står i hyllan kan du sälja, byta, samla på, ge bort eller ha kvar i 20 år. Och framför allt känns den som din.

Jag tror inte att fysisk media kommer att rädda spelbranschen. Men jag börjar undra om branschen har bestämt sig lite för snabbt att fysisk media är död. Det är en konstig situation när en industri som aldrig varit större samtidigt verkar göra allt för att bli mindre.